Ljuset stavas April Tears - en popkrönika 2000-10-16 För ganska exakt två år sedan bestämde jag mig för att kolla in "den där Petter", som uppträdde live på Chalmers Kårhus. Det var inte direkt någon angenäm upplevelse, förbandet - däremot - gjorde en fullkomligt makalös spelning. En konsert som fick mig att le som den värsta fåne i flera veckor. Jag hade då aldrig tidigare ens hört talas om The April Tears, men från denna stund hade jag en ny idol: nämligen bandets närmast löjligt karismatiska sångerska, Sara Gunnarsson. Inte sedan min typiskt barnsliga tonårsförälskelse i en viss Karin Wistrand (Lolita Pop) hade jag känt något liknande för en kvinnlig sångerska. Nu var det i ärlighetens namn inte bara min hopplöst tilltagande "gubbsjuka" som gjorde mig så förtjust i Sara och resten av bandet. Nej, det var ju naturligtvis deras fantastiska sound - och inte minst dom fenomenala melodierna som fick mig på fall, innan ronden ens hunnit börja. En tid senare såg jag dom igen, på Sticky Fingers, och denna gång gjorde dom en om möjligt ÄNNU bättre spelning. För andra gången fick jag då också tillfälle att bekanta mig med bandet (läs: Sara) och jag började ana att något riktigt stort var på gång. Bandets förlag, Jimmy Fun, hade vänligheten att skicka mig en demo-kassett och nu visste jag inte längre vilket ben jag skulle stå på. Detta var ju sensationellt bra. En popsensation helt enkelt! Av fyra låtar på tejpen var en lysande, och resten makalösa... Duetten med Freddie Wadling måste exempelvis vara det bästa jag någonsin hört, som INTE släppts på skiva. Jag nåddes av diverse rykten som sade att nu var det äntligen dags för ett (nytt) skivkontrakt för The April Tears och i Hultsfred bekräftade Jimmy Fun att Telstar var intresserade. Ytterligare ett år senare är saken klar, och "ÅRETS SINGEL" är därmed ett faktum. *** Först lite bakgrundsfakta: The April Tears fick sin form under mitten av 90-talet och släppte sitt första album "Strange Paradise" på ett litet skivbolag redan 1995. Året därpå fick de sin nuvarande sättning. Man började spela in sitt andra album i Bristol men blev inte nöjda med utfallet. I stället skickade man en demo till Jimmy Fun Music, men inte heller denna inspelning utföll till fullständig belåtenhet. Nånstans här körde det ihop sig ordentligt med skivbolag, licensavtal etc. och även detta album skrotades. Våren 1999 signades man äntligen av Telstar, som precis etablerat ett Sverigekontor. - Det fanns en tid då man ville bli rockstjärna bara för att det verkade coolt, men om bara det varit drivkraften hade vi lagt av för länge sedan. Efter alla dessa år är det en enda sak som bestått kärleken till musiken. Att vara sig själv och satsa på att göra det man verkligen vill är ett budskap i sig och jag tror att det genomsyrar våra låtar, säger gitarristen och låtskrivaren Andreas Jismark om alla jobbiga turer. Andreas beskrivs, till hälften på skämt och till hälften på allvar, som bandets diktator och geni. Hans tilltro till bandet och låtarna är enorm och hans energi har räddat bandet från undergång flera gånger. Paradoxalt nog är han själv något av en domedagsprofet som lätt målar fan på väggen. Musikaliskt springer hans låtskrivande ur den mörkare delen av 80-talets syntvåg. Christian Berg (bas) är posören i April Tears. Han är enligt de andra medlemmarna en allmän naturbegåvning och ”född rockstjärna”. En sådan som inte går ut och köper en liter mjölk utan ordentligt med kajal. Han är bandets mest förvirrade person, på samma gång stabil och nervig. Att se Christian på scen är en upplevelse, tro mig... Jimmy Monell är en av landets bästa syntprogrammerare. Något som resten av branschen upptäckt, vilket innebär att många börjat rycka i honom. Han började med skitsyntar och är självlärd. Jimmy är arbetsnarkoman, bandets ”apa” och ”funny guy”. Han är den första att ta situationer ner på jorden och klä av dem när de i övriga i bandet blir för seriösa. Torbjörn Söderman (trummor) kommer från Gotland. Han är den ende i bandet som har en bredare musikalisk bakgrund, med erfarenhet av många sorters musik. Han är cool och hjälper Andreas att behålla lugnet. Han är en social, reko kille som aldrig dömer någon efter utseende eller befattning. - När vi är ute och spelar hittar vi ofta Torbjörn i konversationer med städare, kökspersonal eller ljudtekniker, säger de andra. Sara Gunnarsson (sång) är den andra medlem som de övriga i bandet beskriver som karismatisk. Hon är den ultimativa frontfiguren, har alltid pockat på - och passat för - att vara i centrum. - Alla har sin roll, i och utanför bandet. Det är viktigt att ett band inte ser ut som alla andra. Musik ska vara något bortom det vanliga, något spännande och gärna glamouröst, säger Sara. Sara är på samma gång dynamisk, dramatisk, teatral och lever ut texterna i sitt agerande på scenen. Hon trollbinder vem som helst, helt enkelt. *** Det första smakprovet från kommande albumet är alltså här: den ironiskt genomskådande och suggestiva singeln "Model, actress, whatever". En inte alltför övertydlig kommentar om fenomen som plastiktjejer, programledare och dansande pojkband. - Integritet blir allt viktigare i en tid då många anses vara celebriteter utan att folk riktigt vet varför och ingen egentligen verkar bry sig, sammanfattar Andreas. Själv kan jag inte bestämma mig för om titelspåret, eller "b-sidans" suveräna "Spider" är bäst... Nåväl, två av årets absolut bästa låtar på samma singel räcker i alla fall gott för att min långa längtan nu slutligen skall vara överstökad. Och hur bra det kommande albumet skall vara vågar jag knappt föreställa mig, det kan mycket väl bli årets stora svenska positiva överraskning. För dig som är nyfiken och bor i närheten av Göteborg, kan jag också meddela att The April Tears - Malmös överglänsande svar på Garbage - spelar live på Playground den 2 november. Missa INTE! Stefan Fridefors Back