Från www.bomben.nu The April Tears - Consume Desire En söndagkväll för några år sedan satt jag i baren på en klubb på Dunckerstrasse i östra Berlin. Jag var i Tyskland själv och hade inget bättre för mig än att supa till när jag letade mig fram till det där tegelhuset i ett stendött, oupplyst bostadsområde i vilket Club Duncker huserade. Jag minns som i går gin&tonic-ruset som just börjat få grepp om mig när de svartklädda ungdomarna på dansgolvet jublade över syntintrot som gick igång och allsången som därpå följde. Några drinkar senare, när min tyska började bli bra, tog jag reda på att det var det inhemska bandet Wolfsheims då nysläppta singel, "Once In A Lifetime". Jag blev oerhört lycklig av att höra den låten. Inte bara för att det var - och fortfarande är - en makalös hit, men för att jag fick det svart på vitt att det inte var mig det var fel på. Under några år hade jag nämligen haft en bitter inställning till den samtida elektroniska popen och var ohyggligt trött på den uppsjö av svenska synthtrios som med Dave Gahan-röster och intetsägande låtar rönte framgångar på klubbarna runt om i landet. Wolfsheim gav mig rätt. Deras "Once In A Lifetime" var ett stycke samtida synthpop som hade en hook, något eget, och det fanns inte längre någon risk att det bara var tjurskallighet som fick mig att avfärda majoriteten av de andra banden. Jag vet inte om The April Tears känner någon samhörighet med de som dansade där, men bandets mörka, dramatiska pop vilar onekligen på samma fundament som kandelabrarna längs väggarna på Dunckerstrasse. Till skillnad från "Once In A Lifetime" verkar dock Consume Desire inte ha lärt sig något av historien. The April Tears sållar sig med Consume Desire till en alltför lång rad av band som varken saknar talang eller kvaliteter men som slösar bort dem på att göra någonting som redan har gjorts. Albumet hoppar från ena foten till det andra medan det försöker hitta en egen identitet och gör samtidigt för belackarna av svensk elektronisk pop vad Muhammed Atta gjorde för en skjutglad amerikansk president. Det är inte de yviga gesterna som får mig att backa - tvärtom. Det är inte Sara Gunnarssons mycket personliga och tilltalande sång och det är framförallt inte Brainpool-Christoffer Lundquists produktion. Anledningen till att Consume Desire rinner av mig så snart jag stänger av stereon är att musiken saknar all originallitet och därmed blir otroligt förutsägbar. Tråkig. Istället för att försöka hitta en egen infallsvinkel leker de Republica i "Neon". De gör Pulps "Common People" fast utan hook i "Heart Shut Down". Depeche Mode-influenser kan skönjas i fler än en låt (påminner basen i "Medicine" om diton i "In Your Room" eller "Clean", någon?) och när avslutande "All Good Things Must Come To An End" är en teatralisk stråkhymn av det mått som blev legio efter "One Caress" på DMs Songs of Faith and Devotion är det dags att gå och sova. Mot denna bakgrund blir det ännu märkligare blir det när bandet i pressreleasen säger: "Många svenska band är oerhört bra på att härma. Vi känner släktskap med band som man inte riktigt vet var man har". Den låt på plattan som jag verkligen gillar är framgångsrika "Model, Actress, Whatever". Den har nämligen så många likheter med Northern Territories underbara singel "Midnight Ambulance" att det inte kan vara något annat än en hyllning till denna den alltför underskattade och bortglömda pärlan i vår svenska popkatalog. Om bara The April Tears försöker vara sig själva och inte håller så krampartat i sina rötter så kan nästa album bli riktigt bra. Band som Wolfsheim har ju visat att det faktiskt går att komma från 80-talets musiktradition utan att göra det till parodi. av Billy Rimgard Back