Från Dagens Nyheter The April Tears Consume Desire På grund av strul med skivbolag, producenter och pengar har det tagit The April Tears sju år att följa upp sitt debutalbum. När de hösten 2000 fick sin första riktiga hit med "model, actress, whatever" stängde deras engelska skivbolag sitt kontor i Stockholm och skivan blev ännu mer försenad. "Consume desire" är inte bara efterlängtad. Den har fått en närmast mytisk status bland den svartklädda publik som vällfärdar till Arvikafestivalen varje sommar. Det lilla depprockbandet från Tranås var en anakronism under det pottfriserade, indiepoppande nittiotalet. 2002 är skinnjackor, stroboskopljus och åttiotalssyntar ashippt (till och med det gymnasiepoetiska namnet The April Tears känns rätt). Tidpunkten för ett genombrott kunde alltså inte vara bättre. Andreas Jismark skriver så snygga poplåtar att det svartnar för ögonen. De tio spåren har kirurgiskt precisa intron, verser, refränger och bryggor. Det märks att han har putsat på dem länge men de låter inte överarbetade. "Heart shut down", en ganska ordinär rocklåt på en fem år gammal demo, har vuxit till en tecnopumpande raket av Blondie-kaliber. "Medicine" knyter ihop Dead Can Dance med Belinda Carlisle. "Hardcoming" är en tyngre Depeche Mode pastisch än Weeping Willows "Touch me". "All good things must come to an end" är en lika majestätisk stråkballad som Björks "Joga". Brainpool & Roxette-basisten Christoffer Lundquist har producerat. Han tycks ha haft samma arbetsmetod som på Brainpools bästa album "Painkiller" : full fart, allt på en gång, massor av stråkar, massor av melodier, tuggummi, tårar och kyssar i regnet i slutet av en John Hughes film. Och vi ska inte glömma sångerskan Sara Gunnarsson. Hon har ingen fantastisk röst men hon får den billiga poppoesin ("teenage perfume in a diesel sunset psycho city") att låta som det viktigaste och vackraste som skrivits. Fredrik Strage Back