Från Labyrint The April Tears - Half-closed Eyes, Imperfect Kisses 7/10 Av Sara Lagré - 13 mars ´04 The April Tears. Namnet har länge funnits någonstans i de bakre regionerna av mitt huvud, men jag har aldrig egentligen förstått vad det handlar om. Förutom att bandet är svenskt och att de spelar synthig pop, har jag bara haft känslan av att bandnamnet är vackert. Apriltårarna. Lite vemodigt så där. Och vemodigt som adjektiv visar sig stämma mer än väl när det handlar om att beskriva delar av bandets fjortonåriga karriär. Skivbolag har lagt ner planerade skivproduktioner, bandmedlemmar har hoppat av och spelningar har ställts in. Kort och gott har The April Tears inte dansat på skimrande rosor. Men envisheten har tydligen hållit dem stående, för med Half-closed Eyes, Imperfect Kisses, som är en samlingsskiva, presenterar bandet låtar som spelats in för flera år sedan, men som på grund av motgångarna inte släppts. Första spåret är Little baby is coming, från 1997. Det är energiskt synthigt och lite hårt, men tyvärr är ljudkvaliteten på sången inte den bästa. Än mer synth smakar Some delight in store (1997) och då syftar jag på den synthgungande basen. Sara Gunnarssons röst är dock allt annat än synthig, och denna hybrid av pop och synth ger en dragig partylåt. Eyes cold kisses (1997) är rockigare, precis som Just for a while (1997). Cat från samma år är en mer stillsam poplåt, vars vaggande vaniljsång och lugna gitarr sitter fint en solig söndagsmorgon. Boy in a mess (1997) doftar som en blandning av The Cure-slingor och Brainpool-energi. Clean dirty (1998) inger en suggestiv stämning med Depeche Mode-basgångar, medan Electric angel (1997) svävar, liksom på triphopvis. Gunnarsson bjuder här på en poplen stämma och refrängen gör låten till en av de mer signifikanta låtarna på plattan. Men den låt som fastnar starkast hos mig är Charlot (1993), vars vackra melodi och text lyckas med konststycket att förmedla mer än bara bra pop – den förmedlar vemod (igen!) och skönhet. Stämningen är likartad i Blue girls beach från samma år. Bandet vårdar sina instrument och hanterar dem med sammetsvantar. I Tease me (1997) finns åter en Depeche-basgång och en svävande sång, och det sista spåret Lost in my dreams, som är en demoinspelning från så tidigt som 1991, har just den där känslan av avslutning i melodin som sista-spåret-låtar bör ha. Jag har tyvärr aldrig sett The April Tears live, men jag kan tänka mig att den här låten har fungerat som avslutningsnummer mer än Sara Lagré Back