FOTO: SUSANNE BOSTRAND Stil och attityd. Sara Gunnarsson, sång, basisten Christian Berg och gitarristen Andreas Jismark är tre av de fem medlemmarna i April Tears. Trummisen Torbjörn Söderman och programmeraren Jimmy Monell syns inte på bilden, men bidrar även de starkt till att göra April Tears till ett av de mest intressanta banden just nu på den svenska popscenen. April Tears imponerade G III´s musikaliska satsning på torsdagkvällar under den senaste tiden har bjudit på svenska band som Lambretta och Charlies Magazine. I torsdags hade turen kommit till April Tears som imponerade stort under sitt sex låtar korta men starka showcase. April Tears är ett band som verkligen fått kämpa och arbeta hårt för att klättra uppåt på karriärstegen, med allt vad det innebär av repande, gig och signerande av skivbolagskontrakt. Förvandlingen från ouppmärksammad till ivrigt påpuschad kan för ett opersonligt, handplockat, mixat band med ett etablerat skivbolag i ryggen ske över en natt. För April Tears tog förvandlingen sex år. Om den musik man spelar sticker ut en aning och inte går att identifiera med något annat redan signat säljande band så sätter det genast käppar i hjulet när det gäller att få skivkontrakt i den svenska uppstylade skivbolagsbranschen där konceptet att "köra på säkra kort" hela tiden genomsyrar valet av satsningar på nya artister. Äntligen har April Tears lyckats få ett internationellt kontrakt i ryggen hos det engelska skivbolaget Telstar. Ett kontrakt som de verkligen är värda. I torsdags kväll var det Östersundspremiär för det småländska Stockholmsbandet. Sara Gunnarsson, sång, Andreas Jismark, gitarr, Christian Berg, bas, Jimmy Monell, programmerare och Torbjörn Söderman, trummor gästade då staden för första, men förhoppningsvis inte sista, gången. Redan när de intog G III´s scen till elektroniska toner frambringade av programmeraren Jimmy Monell ingav de känslan av att något nytt och annorlunda skulle följa. Visst blev det så. Deras musik, vilken de själva klassificerar som elektronisk driven rock, en slags tung pop, är något som andas nytänkande och etsar sig fast i hörselgångarna. April Tears gör sin egen grej vars direkta motsvarighet inte finns hos något annat svenskt band idag, men det ska heller inte stickas under stol med att man mycket väl hör att deras musik har likheter med engelska band som Primal Scream och Depeche Mode. Dessa likheter är dock snarare ett konstaterande än att April Tears framstår som en blek kopia. De är ett band med mycket stil och en stor portion härlig attityd. Det är en ren njutning att se dem live och de verkar gå hem hos den större delen av publiken. Applåderna växer sig starkare efter varje låt. När de står på scenen inger de en härlig känsla som snart sprider sig i hela kroppen. Jag kan inte låta bli att le lite för mig själv där jag står och lyssnar eftersom det är så otroligt roligt att ett svenskt band med nya influenser äntligen får chansen att ta sin plats på den musikaliska marknaden. Refrängen i klockrena "Seventeen" är ett riktigt örhänge. Nu när det äntligen har ordnat upp sig med skivbolagskontrakt och April Tears nya album "Consume Desire" är i antågande någon gång i april så känns det som om det inte finns så mycket som kan stoppa dem. Om gruppen verkligen lyckas och slår igenom stort, så kommer de svenska skivbolagen bittert att få ångra att de dissade Stockholmsbandet medan engelska Telstar kan sitta och gnugga händerna. Är det något som Telstars kontraktskrivare kommer att gråta då, så är det förmodligen tårar av den lyckliga sorten, glädjetårar. SUSANNE BOSTRAND