Mer popteori än känsla Foto: Olof Sjödin The April Tears spelade på GIII i torsdags kväll. På bilden syns Sara Gunnarsson, sång, Christian Berg, bas, i bakgrunden skymtar Andreas Jismark, gitarr, och Jimmy Monell, synt. • The April Tears behövs i Sverige. Jo, det finns faktiskt luckor att fylla, i landets prunkande flora av popband. Vid en jämförelse med utländska akter, kanske framförallt engelska, är de långt ifrån några nyskapare med sin drömska synt- och gitarrbaserade pop. På hemmaplan däremot, har de ett tomrum att fylla.     I torsdags spelade de på GIII.     När introt till singeln Model, Actress, Whatever började och The April Tears intog sina coolaste rockstjärnepos närmast flydde dansbandsfolket från Bistro Köket på GIII. Kulturkrockarna som uppstår med den nya popsatsningen är nästan lika rolig som satsningen i sig. En medelålders man som höll ut, satt med fingrarna tryckta mot öronen under hela konserten. Och log.      Fräscht och egensinnigt Torsdagens lilla showcase höll på i drygt 20 minuter, så pass att de forna Tranåsbornas hann ge smakprov på sina kvalitéer. April Tears spelar en sugande, drömsk pop. En jämförelse skulle närmast bli Kent korsat med Depeche Mode. Det låter fräscht och egensinnigt, och det enda som finns kvar att önska är att de släpper lite på imagen.     Men trots att April Tears har ett maffigt, snyggt sound, bra låtar och en paxad plats i Sveriges musiksfär, så stannar det vid att jag vet att det är bra. Inte att det känns i hela kroppen. Som om musiken stannade vid öronen och inte letade sig ner till hjärtat. Kort sagt, mer popteori än känsla. Fast det är nog säkrast att ge April Tears en chans till innan jag belastar dem för vilka vägar deras kompositioner tar i min kropp.      Ny singel Om tre veckor släpps den nya singeln Seventeen. Skivbolaget kommer att satsa hårt på marknadsföringen och du kommer garanterat höra den på radio. Då är det din tur att bedöma om The April Tears fyller ut det där tomrummet.     Fotnot: I kväll spelar bandet på Hotell Vemdalen.

Maria Ahlsten