The April Tears - inget vanligt rockband Snart kommer ett nytt album med den svenska gruppen April Tears. Någonsin hört talas om dem? De har funnits i tio år och släppte sitt debutalbum 1995. Men musikkarriärer går inte alltid helt spikrakt. När jag träffar dem under en paus från repetitionerna inför höstens turné är det ett gäng veteraner som sitter där vid fikabordet. Andreas Jismark startade sin grupp tidigt 90-tal, men då hade inte April Tears så väldigt stora likeheter med dagens sättning. Först 1996 kom de nuvarande medlemmarna in i bandet. Sedan dess har April Tears utvecklats i den riktning de har i dag. Det är rockmusik med hitmässiga refränger, och samtidigt ett omisskännligt elektroniskt sound. Mycket riktigt är bandets programmerare Jimmy Moniell en flitigt anlitad synt-tekniker, som under annat namn arbetat med internationella världsstjärnor. Exakt vilka vill han däremot inte avslöja. Men vänta er ingen synt á la Saft från April Tears. De må ha djupa rötter i åttiotalets syntetiska pop, men de ofta förekommande jämförelserna med Depeche Mode handlar mer om det bandets sena nittiotalsproduktion. Sen finns det andra jämförelser som är svåra att komma ifrån. När jag lyssnar på er kommer jag att tänka på, ähum, Republica… De tre vid bordet mulnar betänkligt, men Jimmy erkänner att vissa likheter finns. – Du är inte helt fel ute, men vi går så mycket djupare än sådana band. Republica låter mest som om de byggt musiken på rock-riff och sedan lagt på lite loopar. Och så arbetar inte vi. Nej, April Tears jobbar inte speciellt traditionellt med låtsnickrandet. Andreas Jismark skriver det mesta av text och musik, men för det färdiga resultatet är alla ansvariga, och där är Jimmys hantverk vid datorerna knappast simpel utsmyckning. Till deras annorlunda metoder hör också att sångerskan, Sara Gunnarsson, bor största delen av tiden i Malmö, och kommer in för att repa då och då. Hennes samspel med Andreas Jismark är annars mycket viktigt när det gäller texterna. – Sara kan hitta sig själv i mina texter. Och skulle det vara någonting hn absolut inte vill sjunga kan ingen tvinga henne. Första singeln från albumet, "Model, Actress… Whatever", är en betraktelse över att folk verkar göra vad som helst för att synas, berättar Andreas. Högaktuellt i dessa dagar, då människor reser till öde öar, driver barer och låser in sig i hus bara för att få synas i TV. Själva frasen kommer från Playboy-kungen Hugh Hefners legendariska partyn, där kvinnliga gäster man inte visste något om presenterades på det viset. Andreas Jismarks texter handlar enligt honom själv främst om teman som kärlek och åtrå. Han vill säga något, men inte nödvändigtvis till andra: – Ibland kan jag skriva en text för att säga något till mig själv. Ibland kommer jag ihåg vad det var jag ville säga mig själv, ibland minns jag det inte. Andreas och bandet sammankopplas ibland med ett mörkt, allvarligt åttiotal. Det är dock inget han vill kännas vid. – När jag bläddrar igenom min skivsamling hittar jag en hel del mörk musik. Men själv kan jag inte motstå en bra poprefräng. Det har varit en lång väg fram till nya plattan. De har tidigare spelat in ett helt album som de sedan skrotade, för att börja om från början med Brainpools basist Christoffer Lundquist, i dennes studio mitt ute på den skånska landsbygden. – Det är problemet med att spela in där, säger Jimmy. Den ligger verkligen mitt ute i ingenstans. Man är strandsatt i skogen. Annars är de mycket nöjda med att ha Christoffer Lundquist vid spakarna. Dels är han en stor inspirationskälla när det gäller att få fram det speciella ljudet på skivan, dels har själva studion spelat en stor roll. De i grunden syntbaserade April Tears fick stifta bekantskap med en helt igenom analog miljö. – Det finns inte ord för karln, säger Jimmy. Han är väldigt lyhörd och ödmjuk. – Att jobba i Christoffers studio gjorde musiken mera levande, tillägger basisten Christian Berg. Ljudet blir väldigt organiskt. Vi säger adjö och bandet går tillbaka till replokalen igen. Snart ska de ge sig ut på vägarna för att marknadsföra nya plattan. av Daniel Wiklander / www.vitaminic.se Back